Alltså, det är svårt att bara säga sådär rakt av utan att ta det från första början. Om man inte ska räkna med den absolut första killen jag var tillsammans med typ hundra gånger när jag var typ 5-8? Haha, han hette i alla fall Andreas och vi bodde grannar och gjorde allt tillsammans. Vi byggde typ båtar och grejer med träbitar och hammare och spikar och sånt, och sedan tror jag även att jag hjälpte honom och någon annan liten kille att fixa deras lådbil. Hahah, vi var mer som bästa vänner i alla fall, men han var också första killen som gav mig en puss på munnen.

Men till det mer seriösa så vet jag inte vem av Kalle eller Anton som tar hem den här titeln. Jag har gillat Anton hundra miljoner gånger under högstadiet, och hösten i åttan var jag såhär olyckligt kär och jag tyckte det var väldigt jobbigt eftersom jag verkligen hade känslor för honom.
Men de försvann, och i februari någon gång började jag snacka med Kalle like all the time, och därav fick vi båda känslor för varandra och blev tillsammans därefter i någon månad. Visst var jag kär, men det var mest trubbel och sånt där tills han gjorde slut via sms. Vi började med någon slags "hatkärlek" efter det, och i början av sommarlovet "var vi på g" men jag blev mest sårad samtidigt som jag blev bästavän med Anton och den 2 augusti var jag helt plötsligt världens lyckligaste eftersom han äntligen blev min. Och jag var kär på riktigt och seriöst svävade på moln.

Vårt förhållande då höll dock bara i ca två månader, då han gjorde slut och jag blev helt förstörd. Och det blev inte direkt bättre efter det eftersom han gav helt fel signaler och det slutade med brustet hjärta från min sida. Och vem fanns där med öppen famn om inte Kalle? Som då hade fått känslor för mig igen. Och självklart fick jag det för honom. 21 Oktober 2009 blev vi tillsammans och det varade i 7 månader. Tills jag nu i juni, 2010, blev tillsammans med Anton igen.

Så jag vet inte vem av dem som tar hem titlen faktiskt. Kalle var den första jag hade ett riktigt förhållande med, och han var just allt mitt "första". Medan Anton var den första kille som jag verkligen älskade.
Jag är inte percis stolt över hur jag betett mig mot någon av dem, speciellt inte mot Kalle. Det finns mycket jag skulle göra för att få vad jag gjort ogjort. Men när jag väl tänker tillbaka har de båda två krossat mitt hjärta en gång i tiden. Och jag vet ändå inte vad som är värst, att bli sårad eller att såra.

Kladdig sammanfattning, äh ni fattar.

Som alla redan förmodligen vet så heter jag Alexandra Eriksson. Jag lever mitt ganska så händelselösa liv en liten bit utanför Nyköping i en villa ute i ingenstans tillsammans med mamma, pappa och en lillasyster. Men jag har inte alltid bott här där jag bor, utan vi flyttade hit när jag var 9 år då jag började efter i 3:an efter jullovet på Svalstaskolan där jag tillbringade de yngre åren av mitt liv då jag inte brydde mig så mycket om något alls.

Jag började högstadiet på Östra skolan där jag under åren skaffat awesome vänner och pluggat järnet för bra betyg. Det var också under dem tre åren jag upplevde alla mina "första gången"-saker man gör här i livet och det var även där mitt självförtroende fastnade på botten och inte riktigt velat flyta upp än.

Sommaren mellan sjuan och åttan tror jag var då mitt fotointresse började smyga fram då jag knäppte bilder på i stort sett allting med pappas systemkamera tills jag fick min egen när jag fyllde 15 2009. Och eftersom det intresset bara växt sedan dess så hamnade jag på Medialinjen på Ljud- och bildskolan vilket jag verkligen är hur glad som helst över med tanke på att jag i framtiden hoppas på att kunna bli fotograf och förmodligen starta eget företag. Så det här valet var absolut något av det bästa jag gjort.

I nuläget trivs jag ganska så bra med en mer än perfekt pojkvän, otroligt bra vänner, en alldeles för knäpp familj och med lagom mycket kunskap i huvudet för att klara mig i skolan. Det mesta flyter på helt enkelt.

Okay, jag vet att jag sa att jag skulle börjat med detta i början av januari men det blev aldrig av, så kör nu så att jag får upp bloggningen lite. Here it is:

Dag 1 – Presentera mig själv. 
Dag 2 – Min första kärlek.
Dag 3 – Mina föräldrar.
Dag 4 – Det här åt jag idag.
Dag 5 – Vad är kärlek.
Dag 6 – Min dag.
Dag 7 – Min bästa vän.
Dag 8 – Ett ögonblick.
Dag 9 – Min tro.
Dag 10 – Det här hade jag på mig idag.
Dag 11 – Mina syskon.
Dag 12 – I min handväska.
Dag 13 – Den här veckan.
Dag 14 – Ett sms.
Dag 15 – Mina drömmar.
Dag 16 – Min första kyss.
Dag 17 – Mitt favoritminne.
Dag 18 – Min favoritfödelsedag.
Dag 19 – Detta ångrar jag.
Dag 20 – Den här månaden.
Dag 21 – Ett annat ögonblick.
Dag 22 – Det här upprör mig.
Dag 23 – Det här får mig att må bättre.
Dag 24 – Det här får mig att gråta.
Dag 25 – En första. 
Dag 26 – Mina rädslor.
Dag 27 – Min favoritplats. 
Dag 28 – Det här saknar jag.
Dag 29 – Mina ambitioner.
Dag 30 – Ett sista ögonblick.

Skulle bli grymt glad om det kunde dyka upp lite pengar i min plånbok så att jag ta och köpa dessa skönheter. Jag ska i alla fall köpa dem röda och svarta och sedan får jag väl se vart resten av pengarna drar iväg. Jag måste även köpa en jacka och sen behöver jag kläder och en ny bikini. Och annat. Några miljoner skulle ju inte sitta fel eftersom jag gärna vill ha en ny kamera och en fotostudio också och sådär. Åh.

Jag vet inte hur jag ska beskriva mina känslor för dig, jag är mer än kär och jag älskar dig så mycket. Jag vill leva med dig föralltid oavsett hur många motgångar vi stöter på. Du är mitt allt och jag klarar mig inte utan dig.
Om jag inte får vara med dig vill jag inte vara alls. Jag älskar dig.

The only men who truly understands a woman,
is Ben & Jerry

Idag vill jag bara gräva ner mig i min säng tills det blir julafton. Och det är allt jag har att säga.

Detta inlägg är lösenordskyddat.

Detta inlägg är lösenordskyddat.

Jag är en person som alltid haft dåligt självförtroende och jag har alltid haft svårt att acceptera mig själv som jag är, och har fortfarande. Men när det kommer till skolan och att prestera så bra man kan har jag lärt mig att tro på mig själv och det är allt som krävs.

Jag har aldrig haft särskilt svårt för att lära mig och jag har inte haft problem med att bli godkänd i något ämne. Men jag har alltid velat vara bättre än vad jag ibland är. Jag har, särskilt under högstadiet, satt så pass höga krav på mig själv att det har varit det som kontrollerat mig. Det värsta med att jag satt sådan press på mig själv är att när jag väl höjt ribban så har jag aldrig kunnat sänka den.

Trots att jag inte haft kapacitet för ett VG i ett visst ämne har jag ändå alltid skiktat dit jag vet att jag kanske inte når, vilket i slutändan resulterar besvikelse och det har tidigare fått mig svagare och inse att jag inte kan. Men i nian ändrade det sig helt och hållet och det som jag inte klarade av gjorde mig starkare och det gav mig motivation till att nästa gång göra ännu bättre ifrån mig för att se om det skulle hjälpa, vilket det alltid gjorde.

Det har aldrig handlat om att jag ska vara bäst och bättre än alla andra. Den enda jag tävlar mot är mig själv och självklart blir jag besviken när kompisen bredvid fick MVG på provet jag satsade allt på och ändå bara lyckades med ett G. Jag blir sur och besviken när jag hamnar under mina förväntningar. Och när jag insåg att jag fick IG på matteprovet i nian som jag tyckte gick hur bra som helst, så lyckades jag senare få några få poäng ifrån VG på nationella. Liksom, vad hände? Det jag gjorde var att lära mig det jag tydligen inte kunde trots att mitt intresse ligger på botten. Jag hatar matte med tvingade mig själv att försöka, och jag tror att det är det som behövs för att klara av sina mål. Vilja, hur tråkigt och jobbigt det än är.

Jag höjde mig i nästan alla ämnen och jag var mer än stolt över mina beytg när jag gick ut nian, för jag visste att jag var värd dom. Man behöver inte vara smart för att få MVG på ett prov, det handlar om att proritera plugg före det som är lite roligare. Jag har alltid försökt att bygga upp pluggandet och min taktik har visat resultat. Att inbilla sig själv att man kan visar resultat, för man kan om man vill. Och tack vare att jag lärt mig plugga på ett sätt för att höja mina betyg ger mig stora chanser att redan nu i början av gymnasiet visa vad jag går för, visa att jag både kan och vill. För jag kan om jag vill och jag vet att om jag kan det, kan alla.
Så oavsett hur dåligt det kan gå på prov och läxförhör så kan man tänka om och lyckas och ge järnet och sedan inse hur värt det det var. Man kan om man vill helt enkelt.

Jag hatar att drömma. Nu för tiden blir det oftare och oftare. Jag tror också att jag alltid drömmer om saker jag är rädd för ska hända, och ibland om saker som bara vill få mig må dåligt. Få mig inse vad jag gjort. Som om jag inte redan vet det.

Jag får ont i magen när jag tänker på att jag redan nu börjat kolla datum efter datum och räknat dagar tills den dagen kommer då jag vet att jag kommer falla tillbaks på noll. Vad jag också vet, eller känner på mig, är du glömt bort det. Du kommer inte ha det i tankarna alls medans det är det enda som kommer finnas i mitt huvud. Det är inristat i mig. Du är inristad i mig.

Jag orkar ingenting. Hejdå.

Nu när det är en massa politik från alla hörn och kanter känner jag att jag också vill säga min åsikt. Jag, som de flesta andra, verkar ha mycket att säga när det gäller Sverigedemokraterna och invandrare. 

Jag tycker det är helt fel att förbjuda invandringen. Det tror inte jag kommer lösa några problem alls. Jag tror att om vi svenskar skulle använda våra hjärnor lite mer när det gäller vissa saker, som i det här fallet och tänka oss i deras situation, så tror jag att vi skulle vara väldigt glada över att det finns ett land som vill ta emot oss pågrund av att vårat eget är krigsdrabbat. Vi skulle inte vilja bli tvingade att skickas tillbaka pågrund av att folket i landet har en sådan negativ syn på oss. Förstår ni vad jag menar? Vänd på det istället för att trycka ner de som faktiskt behöver ett ställe att leva i. Varför ska hudfärg, språk och religion spela någon roll? Alla människor är ju lika mycket värda.

Vi slänger all skuld på invandrare och folk kommer med åsikter som att de inte anpassar sig och inte lär sig de svenska och så vidare. Visst att det finns en del som kanske inte gör det, men jag tror ärligt att mer än hälften av alla invandrare vill anpassa sig efter oss. Jag tror inte heller det är så lätt som vi kanske föreställer oss, och då säger jag likadant här att vi borde vända på det. Om du kom till något land med främmande språk där det inte finns många som tror på religionen du lever efter eller där folk inte alls vill att du ska vara där, hur lätt är det då? Skulle du vilja anpassa dig efter något när människor i vilket fall bara ser ner på dig? Att lära sig ett nytt språk är inte så lätt som man tror och om jag skulle bli tvingad att flytta med min familj till något annat land skulle jag självklart använda de språk som vi förstår mest när vi pratar med varandra.

Sedan tror jag inte heller det blir så lätt för invandrare att lära sig efter oss och vårt språk eftersom de sätts på samma ställe. Det är ju mer än självklart att de automatiskt pratar de språk de kan så de förstår varandra. Varför är det helt plötsligt fel att leva efter en speciell religon i ett annat land? Bara för att invandrare kommer hit ska de väl inte behöva lämna allt som de levt efter innan?

Jag hittade ett jätte bra citat hos beccas.se när även hon kommenerat det här ämnet. "Dina bokstäver är latinska. Dina siffror arabiska. Din demokrati är grekisk. Din pizza italiensk. Din alkohol uppfanns av en iranier, och du älskar att åka till Thailand. Din favoritrappare har afrikansk påbrå, och han den där roliga på tv är kurd. Visst skulle livet vara lite tråkigare utan invandrare?" Det kan ju inte bli mer rätt än så.

Oavsett hudfärg, religion, språk och kultur så är vi fortfarande människor. Och om vi skulle ge invandrare en ärlig chans så tror jag att även de som inte vill anpassa sig skulle göra det och visa respekt för oss om vi visade lite respekt för dem.

Någon som håller med mig? Om inte, varför?

3 månader idag, hur kan det kännas som 3 år? Eller som föralltid?
Jag vet att jag aldrig kommer någon vart när jag ska försöka beskriva hur mycket jag älskar dig. Men det finns så mycket jag vill att du ska veta. Så mycket som inte går att beskriva.
Att säga att du är mitt allt räcker inte till, för du vet att du är så mycket mer än det. Jag älskar dig så mycket mer än obeskrivligt, oändligt och mest av allt. Jag önskar jag kunde sätta ord på vad du betyder för mig, för jag vill att hela världen ska veta vad du är för mig. Att det inte finns någon bättre än du.

Jag vill aldrig någonsin tvingas ta ett steg utan dig. Jag vill alltid vara med dig.
Sättet du får mig må är helt obeskrivligt, och jag vet att det inte finns någon i hela världen som någonsin kommer eller har fått mig må såhär bra. Jag är helt överlycklig att jag har dig och jag vill tacka dig mer än allt för att du alltid funnits där och för att du älskar mig precis som jag är, så tack älskling. Tack för att du är du.

Jag gör allt för dig. Precis allt. Jag skulle gå genom eld och vatten. Jag skulle dö för dig.

You saw all the signs, but you let it go. You closed your eyes. I should told you to leave cause I knew all the time you couldn't handle me. But you're hard to resist when you're on your knees begging me.
I tear you down, I'll make you bleed eternally. Can't help myself from hurting you when it's hurting me. I don't have wings so flying with me won't be easy, cause I'm not an angel. I'm not an angel.

Hate being that wall that you hit when you feel like you gave it all. I keep taking the blame when we both know that I'll never change.
I wasn't always this way. I used to be the one with the halo, but that disappeared when I had my first taste.
And fell from grace. It left me in this place.

Korta ord bli långa när jag säger att jag älskar dig
Jag önskar du förstod det, förstod hur mycket jag älskar dig. Hur stor del du är av mig och mitt liv. Det är inte värt något utan dig. Och jag vet att det är sånt man säger, att "jag klarar mig inte utan dig". Visst skulle jag överleva utan dig, men jag skulle aldrig bli hel igen. För du är så mycket för mig. Och jag hittar aldrig några ord.

Jag lovar att bättra mig precis som jag har sagt
Brister har alla. Och jag vill förbättra mina. Du vet att jag tänker alldeles för mycket och jag vet att det är jobbigt för dig ibland. Jag har svårt att prata om det, för att det är så obegripligt. Men jag vill bättra mig på alla sätt och vis, även om du vill ha mig som jag är. För min egen skull behöver jag långsamt gå vidare. Och jag är ledsen, men det finns inget du kan göra för att få mig må bättre över just det. Förutom att finnas där när jag behöver dig, och det gör du alltid. Så förlåt, om det vore tvärtom skulle jag tycka det känns jobbigt att inte kunna förändra läget, och om du tycker det, så lovar jag att det blir bättre. Snart.

Och känner du dig ensam, är du aldrig till besvär, för när du behöver mig kommer jag redan vara där
Anytime. Jag vet att du aldrig oroar dig över något, eller tänker på saker på samma sätt som jag. Men jag finns här för dig lika ofta som du gör för mig. Och oavsett väder eller tid så går jag till dig om du behöver mig. Det är det minsta jag kan göra för att visa hur mycket jag uppskattar din omtänksamhet när det gäller mig.

En bra vän som fanns där ifrån början, du förlät mina fel
Enda sen dagen då du kom in i mitt liv har du alltid beytt snäppet mer än alla andra. Jag vet inte varför, men ändå när du bara varit min vän har det alltid varit så. Jag vet inte hur mitt liv skulle se ut utan dig, och jag är glad och vill tacka dig för att du ställt upp för mig hur fel jag än gjort.

För när alla andra svek, var det du som stog kvar, berättade för mig hur värdefull jag var
Det har alltid varit så. Så länge jag kunnat har jag vänt mig till dig. Kunnat prata med dig och du ändå sett det bästa hos mig, medans alla andra inte sett igenom mig som du alltid gjort. Du har alltid berättat för mig att jag är värd något, oavsett om du älskat mig mest eller om jag bara betytt något för dig som vän. Så har du alltid uppmuntrat mig i alla lägen.

Utan dig vore jag bara en av miljoner
Det är så det känns. Att utan dig är jag vem som helst. Du gör mig speciell. Du får mig känna mig speciell. Du får mig må bra och det är du som gör mig lycklig. Du. Hela du gör hela mig.

Det är svårt att förklara när ord inte räcker till, kan inte ge dig allt du önskar men du vet att jag vill
Jag vill förklara så mycket, men vissa känslor är helt obeskrivliga. Om jag skulle få fram min kärlek med något, vad som helst, skulle jag ge dig allt du vill ha. Jag skulle ge dig hela världen. Allt du pekar på. Du vet det. Du vet att jag gör precis allt för dig.

Jag tror ingen förstår, det vi delar tillsammans. När vi är med varandra, känns som tiden stannar
Om knappt jag förstår, så gör ingen annan heller det. Det här är så rätt och jag vill aldrig någonsin släppa taget om dig. Det spelar ingen roll vad vi gör när vi är tillsammans, jag älskar att göra allt och ingenting med dig. Jag älskar att bara vara med dig. Ha din närhet.

Jag säger så mycket men, detta är sant
Jag är bra på att prata, och ibland vet jag inte vad som kommer ut ur min mun. Men du ska veta att även om jag säger saker som kommer ut på fel sätt, så älskar jag dig mest av allt. Jag vill bara ha dig. Jag vill att du ska förstå att allt jag säger när jag förklarar min kärlek till dig, är så sant. Jag skulle aldrig ljuga för dig, du läser mig som en öppen bok och du ser allt.Jag önskar du kunde se hur mycket jag älskar dig.

Vi ska vara dom som klarar allting tillsammans, och har jag dig vid sidan skiter jag i allt annat
Så länge jag har dig vet jag att allt är bra. Jag har bra vänner och familj men jag älskar dig så mycket att jag aldrig tänker låta dig gå. För mig är du den enda, du är hela min värld. Och jag vet att oavsett vad, så klarar vi det. Så länge vi är tillsammans.

Du är det finaste jag vet
Och i mina ögon kommer du alltid vara det, Anton.

Nu är det så att mitt abonemang hos 3 går ut i december, och eftersom jag har 3000 gratis sms för 99:- i månaden (då även det är det enda jag betalar + det jag ringer för om jag nu ringer, vilket jag sällan gör) så har jag gått med på att förlänga abonemanget och därför får jag ju även en ny mobil.

Så jag funderar på en HTC Wildfire för 199:- då jag ringer för 99:- och betalar 3000 gratis sms till alla för 99:-, vilket jag tycker är ganska bra. Men, det är ju en touchmobil. Och jag har aldrig varit särskilt bra på det där, men det är väl något man lär sig? Det jag mest tvekar över är hur svårt det kommer vara att skriva sms och hur mycket annat som tar tid att lära sig. Jag är inte särskilt teknisk.

Och pågrund av det så velar jag lite mellan en HTC Wildfire och en Sony Ericsson Elm, som då inte har touch utan bara knappar och dessutom kostar 149:- i månaden. (99:- för sms, 49:- att ringa för). Hmmm.

       Så. En mobil jag förstår mig på, eller en bättre mobil som man förmodligen lär sig efter ett tag?

Jag och Anton låg nyss och kollade på Tyra Banks show, och programmet idag handlar om människor med ovanliga sjukdommar och personer med de sjukdommarna är på besök och berättar om hur de har det.
Det var en tjej på 28 år som hade en sjukdom med förkortningen FOP, vet inte vad sjukdommen stod för men om jag fattade rätt så förvandlades hennes muskler till ben ju äldre hon blev. Vilket i stort sett betyder att hon blir förstenad och inte kommer kunna röra sig längr fram i livet. Dessutom har hon bara en arm pågrund av cancer i hennes högra så den fick de operera bort.

Alltså, hör ni? Hon är 28 år och vet att hon en dag inte alls kommer kunna röra på sig medans vi ligger och latar oss och knappt orkar sträcka oss efter fjärrkontrollen. Vi är lata och orkar inte röra på oss medans folk med vissa sjukdommar inte vill något hellre än att kuna sträcka på armar och ben.

Det var också en tjej som var allergist mot vatten, hon fick sår och blåsor som vsed och brändes så fort hon nuddade vatten. Hon hade en son på 4 år och kunde inte röra honom pågrund av att hans fukt gav henne blåsor. Hon kunde inte torka sin egen sons tårar. Det är ju hemskt.
Hon kunde inte heller äta den mesta maten eller dricka något pågrund av blåsor i hennes mun. Cola-light gick ner utan problem men grönsaker och frukt och annan mat kunde hon inte äta. Och hemma så klagar man på att man inte tycker om maten när andra inte ens kan äta.

Jag vet att man inte alls kan tänka såhär. Att "Nej men jag ska inte klaga, tänk på folk som inte kan göra det här eller äta det här". Likadant som man inte kan tänka på alla barn som dör i näringsbrist över hela världen så fort man slänger en bit mat. Men, när man väl sitter där, framför tv:n, och ser hur folk förklarar de lilla de har och de lilla de kan så mår faktiskt jag dåligt av det. Jag tycker så synd om folk. Och det får mig faktiskt att skämmas ibland när jag tänker på hur lat jag kan vara och hur mycket jag klagar över mat. Ibland ska man nog vara ganska glad över det man har, är och kan. För det finns vissa där ute som skulle döda för att vara som oss utan allvarliga sjukdommar.

Alla i mitt hus är emot mig. Awesome. Men ursäkta att jag tröttnar på att äta samma jävla mat flera dagar i rad och säger ifrån och ursäkta att jag inte har lust att anpassa mig efter ett löfte jag hållit när vissa andra planerar upp hela dagen. Det får ni fan leva med.

Så tack för att ni förstört min dag, och att skylla på min attityd verkar ju funka varje gång. Jag måste få säga ifrån?!
Jag ska flytta.

Emma, jag och Jennie håller intensivt på att döda någon slags nattfjäril som skrämt livet ur oss. Om ni undrar varför jag inte bloggar på ett tag så är vi nog uppätna.

Nu ska Emma försöka döda den..... hon kommer dock springa in i dörren och få hjärnskakning. Eller spotta den till döds är en annan taktik.